Vi har en 85-årig granntant i huset mittemot, hon vakar över oss. Inte för att hon på någotvis är knepig eller vidare förveten, utan just för att hon bor mittemot med alla fönster mynnande mot gården - och vårat hus. Jag tänker ofta att jag skulle hälsa på henne, jag tror vi skulle kunna bli goda vänner. Men med den vild 4½åring finns goda skäl att låta bli.
Så härromdagen när denna livsglade pojk var på farmor&farfar-semester passade jag på. Fyllde en skål med blåbär och gick över. Hon blev glad. Överaskad, javisst, men gumman fann sig snabbt och visade stolt runt. Hon ursäktade sig över röran i köket, hon höll nämligen på att laga matlådor, och den röran hönni, mina ögon blev till grytlock. Diskbänken full av gudomligt porslin. Men det hör inte hit. Dessvärre blev Svante otålig och jättetrött så jag fick säga adjö och gå hem. Men i dörren vände jag mig om och sa "Om jag bakar en kaka kan jag komma upp igen om ett par timmar. Om du vill?"
Åh, vad det gjorde mig gott att få sitta i hennes tysta, välstädade kök och låta smulorna falla ner på det blåmönstade rörstandporslinet. Prata och höra hennes syn på livet.
- Förr kokte jag alltid sylt på blåbären, men det gör man väl inte idag.
- Jodå.
Vi fann varandra snabbt. Pratade vävstolar och krönsakrus från Höganäs.
Så idag när vi gick över gården för att hämta tvätten hör jag någon ropa "Tycker du om svartvinbärssaft?"
- När jag berättade för min dotter att jag fått blåbär tyckte hon absolut att jag skulle åka och plocka hennes vinbär och ge dig. Men det kunde jag ju inte komma med. Jag fick ju koka saft på dem såklart. Varsågod!
Inlägg
aW.jpg)
